Så var det dags att sätta sig i bilen och åka mot Grisslehamn och färjan som skall ta mig över till Åland. Många tankar snurrar i huvudet, hur skall det vara att träffa syster, hur illa är det med henne, jag har fått en bild men vill skapa en med mina egna ögon och sinnen! Resan över gick bra, det blåste lite men jag har inget obehag för detta. Väl framme i Eckerö var det bara köra de ca 3 milen till hennes hem där jag först skall träffa systers barn. Tänkte tanken att det är ju till systers hem jag åker, men väl där var känslan bortblåst. Full aktivitet med barn och deras familj det kändes varmt att träffa dem och min ena broder som jag träffar mer sällan nu för tiden. Dags att åka till sjukhuset, försökte stålsätta mig för att inte falla i gråt. Det känns i hjärtat när något liknande kommer nära, hon har ju klarat det värsta men än vet vi ju inte utgången, i går ville hon ge upp! Väldigt tungt att se henne ligga där orörlig med små möjligheter att kommunicera. Fick gråten i halsen försökte på bästa sätt att inte visa det allt för mycket. Väntade med att gå fram och krama om valde att bara finnas. Ida, dottern tog så varmt om sin mor, la in någon mening då och då men var mest närvarande. Så många tankar som han passera, vår kalla relation att sällan ses var fram då och då. Nu kanske man ser värdet i att bry sig, plötsligt kommer den dagen då den andra inte finns. Menade på att detta bara var en tillfällig plats för vår syster. Här har du inget att göra kämpa på och kom härifrån, gör inget om det tar ett par år bara du orkar. Vad är förstört eller borta det vet vi ju inte, det får tiden utvisa men hon bör ha många fina år kvar bara hon kämpar. Det gick ett tag sen somnade syster ifrån oss en stund. Passade på att prata lite med de andra och fick en liten ensam stund med syster. Skönt att sitta där och hålla hennes hand och småprata för sig själv. Hoppas detta löser sig till det bästa vad det nu än är? Jag vet nog inte själv. Dags igen att åka vidare mot hamnen, blandade känslor i hjärtat men glad över att jag besökte henne. Nu har man fått svar på några frågor, man har fått se henne, man har fått en egen bild av hur illa / bra det gott. Märkte att nu känns ledsamheten man känner visserligen starkare men mer äkta. Jag fick se med egna ögon och med det en helt annan förståelse.
Detta skriver jag en vecka efter mitt besök på sjukhuset. Det har kommit till mig att syster valt att kämpa, så bra då har hon inte gett upp in alla fall. Hon är på en rehabiliteringsavdelning och jag är ledig över jul och nyår då skall jag göra en ny tur dit!