Så var det dags att åka ner till båten som skall ta mig över till Åbo för att sen åka vidare mot mors hemstad Ekenäs. Det här var ju i går kväll och jag skriver om den 22/7 nu! I tanke på att jag inte har något lokalsinne så började jag med att hitta hytten och sen orientera mig till vart jag skall äta frukost i morgon bitti och hur jag sen hittar till bilen igen. Färjan är ju stor men det var jättelätt att få dessa fasta punkter. Natten gav inte mycket sömn, varmt och sen har jag lite svårt när sängen skakar, jag vill gärna sova i en säng som är stilla de timmar jag väl sluter ögonen! När jag inte upplever att jag får sova så brukar jag vila och rymma iväg i en drömvärld. Så även denna natt för jag misstänkte att dagen efter blir både intressant och möjligtvis lång.
Jag skall ju till Ekenäs i södra delen av Finland, Från Åbo är det väl ca 15 mil och väljer jag en sydlig väg kommer jag förbi den trakten vi bodde i mellan 1966-1976. I Kimito kyrka konfirmerades jag och även alla syskonen. Vet inte varför vi skulle göra detta, vare sig mor eller far var kyrkliga av sig! Nå ja hade man tur och farsgubben var på gott humör, (det hände) så fick man ju åka moppe dit! Skrattar lite när jag tänker tillbaka, Man skulle ju skriva i en del av predikan i någon liten bok man fått. Prästens namn var den mest kopierade namnunderskriften som finns. Man skrev av några rader ur predikan lätt att fuska och titta i nyas testamentet och sen fram med smörpappret och under med hans namnteckning. Tror detta tilltag var väl utövat och bör idag vara preskriberat:) Kyrkan var öppen så jag passade på att ta lite minnesbilder.
Där framme fick man för första gången smaka en liten hutt vin!
Lite längre fram på vägen hittar man denna byggnad Gammelby folkskola. här började jag ettan 1968, bör det ha varit. Vi hade en snäll tant som hette Tyra Högman som lärarinna. Kommer ihåg henne som jättesnäll. Men tyvärr gick hon bort så vi fick bara ha henne detta år. När jag gått klart femman så stängdes denna skola för gott, redan då skulle det rationaliseras och vi fick gå klart skolan ner i själva Kimito. Från tryggheten i Gammelby ut i den då stora världen. Flera klasskompisar och flera att lära känna. Skolorna höll ju ihop och visst var det stora konflikter i början och ett och annat slagsmål bröt ut innan lugnet la sig.
Lite trevligt när jag tog denna bild, det kom ut en trevlig kvinna som var lite förundrad vad jag gjorde där. Förklarade och bad om ursäkt att jag trängt mig på, jag blev inte inbjuden för skolan håller på att byggas om till cafè och hon tyckte att det är för rörigt. Men man önskades välkommen i nästa sommar då de öppnat!
Strömma kanal, I närheten av vårt hem på Strömma gård finns denna både den vi kallade nya och den gamla handvevade bron som idag är kvar som kulturhistoria. Vi badade ofta i närheten men för oss ungar så fick man vara försiktigt då det är väldigt strömt!
I byggnad bodde vi 1966-76 Samma sak här, jag gick fram och knackade på, ingen svarade dörrarna var öppna men för det kan man ju inte gå in trots att jag så gärna velat göra detta. väntade en stund men ingen person syntes till så jag tog mina bilder och åkte vidare. Detta hus är förknippat med många känslor och upplevelser. Skulle kunna skriva en massa men tar den värsta som slut på dessa rader. I maj 1976 fick far för sig att vi skulle flytta till min födelsekommun. Över tio mil bort till helt ny skola nytt område och nya vänner. Det gick bättre än väntat men att bara riva upp allt och tänka på sig själv är inte just av en förälder
Denna man har jag inte träffat på 40 år. Det är min kusin vid namn Bo Elof, fasters son som nu när min far hamnat på sjukhem hjälpt farsan med att tömma hans lägenhet. Min far har trappat av rejält den senaste åren och enligt ett brev jag fått från magistraten i Ekenäs eller Raseborg som orten nu kallas skall ställas under en god man! Riktigt varför har jag inte fått reda på men någon har sett att han inte längre klarar av att sköta de uppgifter som åligger en som vill leva i vårt samhälle! Jag skall nog nämna att jag endast träffat min far fyra gånger sedan 1988. Han valde att stänga dörren till föräldrahemmet 1988 för mig efter en meningsskiljaktighet. Jag har inte själv gjort något till detta beslut utan låtit det vara. Jag har upplevt att det kan vara skönast att det får vara så här men ju fler år som gått har man funderat på att det kanske kommer ett samtal från Finland att han inte finns mera.
Nu var det Bo Elof som hittat ett vykort hos far där min halvbrors telefonnummer finns med och på den vägen har jag fått veta att det är rätt illa med gubben. Min första känsla var att ok nu är det dags! Min halvbror bor i Finland så han åkte förbi och kollade läget. Det var tydligen en sargad man han träffat och tydligen finns både prostatacancer, hjärnblödning på listan av sjukdomar och tydligen har benen gett upp så han sitter idag i rullstol. Farsan har alltid varit egen, inte kunnat ta råd av någon annan, väldigt misstänksam mot alla, folk lurar honom och stjäl allt han har. Hjärnspöken skulle jag kalla detta. När jag besökte Bo Elof idag så fick jag se med egna ögon om denna misstänksamhet. Gubben har en massa prylar och det är inte några enstaka verktyg som exempel. Allt väl förpackat i hembyggda trälådor med järnbeslag och minst 2 kraftiga lås. Det pinsamma är att han inte haft koll på nycklarna, vi förvånade oss att han hade dubbletter av det mesta troligtvis har han glömt var nycklarna är och glömt vad han har i lådorna och gått och köpt nytt. Vi hittade som exempel 7 st vattenpass, komplett borrsats för industribruk, rit och klippmaskiner mm allt förvarat i en liten 2;a och i ett litet förråd. Något sjukt beteende ligger bakom jag lär aldrig få svar på min undran! Denna stackars Bo Elof har fått ta hand om detta och transporterat allt till sin gård för att lagerföra prylarna! Så länge far finns i livet är han ju ägare till allt och jag nämnde om att så länge gubben finns på detta jordeliv så är det ju hans prylar!
Bo Elof bor långt ut på Padvalandet i Bromarv Det är långt ut i skärgården och det har säkert kostat en hel del att få allt förflyttat. Hoppas han får bra ersättning för det stora jobbet han utfört. Både Bo Elof, sambon och dottern som jag träffat nu var underbara personligheter. Farsan kan vara glad att dessa människor finns och är så hjälpsamma, det finns inte många som dem!
Denna byggnad är förknippad med en massa ledsamma känslor! Det var här begravningen var för vår mor 1987 efter att hon bragts om livet endast 52 år gammal! Att det är över 30 år sedan hjälper inte, att hon är borta kan man leva med men att en person såg sig ha rätt att ta en annans människas liv på ett så brutalt sätt det klarar man inte!
Familjen John och Ida Henrikssom det är vår morfar och mormor. Sen mor och hennes syster Birgit några år senare, nu är hela den lilla familjen samlad igen!
Dagen har varit lång men trots det han jag träffa en av mammas kusiner och dennes trevliga fru. Dagen fick avslutas med en sen fika innan det var dags att åka tillbaka till motellet och efter en stund somna som en stock!