Våren närmar sig

Vi går snart mot vackrare och mer varma, härliga dagar. Denna vår är lite speciell för mig! Fick innan jul veta att jag är en av de som blir uppsagda p.g.a arbetsbrist. Det var ju ett tråkigt och oväntat besked. Visserligen ut köpt på ett år med 3 månaders arbetsplikt. Dessa månader har gått fort och nu är det bara 2 dagar kvar att jobba. Idag gjorde jag min sista dag på kontoret, de övriga 2 dagarna skall fyllas med att åka runt och fylla på tidningsställ i utgivningsområdet.

Men dagen blev lite speciell för både mig och min trevliga kollega. Det vankades avtackning, vi var lite kluvna till detta. Visserligen behöver företaget spara pengar men det känns i alla fall att man fått sparken. Kollegan ville inte gå men jag försökte förklara att det är våra arbetskollegor och vänner och inte företaget som ordnat detta. Han har nästan 8 års tjänstgöring och jag har varit där 20 år längre. Det är ju nästan halva ens liv! 

Man jobbar mitt bland dessa härliga personligheter men att ställa sig där och höra alla fina ord är i alla fall svårt. Vd tog till tals, chefen var ledig. Det blev lite fina ord och lustigheter, blombukett och ett litet presentkort. Glad för det lilla, det finns ju inte så mycket pengar att lägga på personal för tillfälle.

Sen vad det dags för de personer man gärna vill kallar ens vänner. Där var jag orolig, jag har svårt att hantera liknande situationer. Kan erkänna att jag hade en massa näsdukar gömda i bakfickan, ifall det skulle bli för känslosamt.

Mitt i har en tradition, man brukar få en “förstasida” när man slutar så även denna gång tillsammans med en blombukett och ett gigantiskt presentkort. Men det bästa var nog alla de fina som ställde upp och kom och sa hej då! De som inte kunde närvara har jag en ny chans på måndag att säga hej då till. Då är det är dags att lämna tillbaka bilen och nycklar.

Få se vilken plats den skall få här hemma, någonstans skall den vara så man kan minnas tillbaka. Den är ju skapad av hjärtan man tycker om.

Måste nog visa en bild till där min kollega finns med, i framtiden är han inte kollega utan jag vill gärna omnämna honom som min vän istället!

Mitt i har varit en speciell plats i mitt liv. Från början fick man tigga till sig saker att göra. Med åren blev jag friare och friare. Fick sköta sig själv och det fungerade bra. Visserligen under en så kallad chef av blandad kvalitet, men är man tillräcklig självsäker så får man som man vill. En stark personlighet kan ju utgöra att hot mot chefens existens. Skall en vaktmästare komma och hävda sig när chefen själv vill vara budbärare till VD eller dylik.

Håller nog med om att de 28 åren jag fick räcker. Nu är det dags att ändra på mitt liv och försöka göra något bra av det!