Så kom den sista arbetsdagen till slut. Det blev en måndag och det betyder att tidningsställ skall fyllas på. Senare idag skall jag in till jobbet och lämna över nycklar, telefonen och bilen. Det kommer jag att hinna, med men det finns ett moment som jag tycker att är viktigast. Jag skall gå runt på kontoret och säga hej då till alla fina, och de är rätt många hur många det återstår att se:)
Bilen jag har kallat henne “Malin” eller Lallen. Jag hade en 12 år gammal bil före som inte klarade miljökraven i stan. Nämnde det på jobbet men det var ingen av tilltalade chefer som brydde sig om detta utan svarade bara “ja ha” och återkom inte. Om man skulle bli kontrollerad så är det ju jag som fick stå för ev böter. Tog upp saken med vår dåvarande ekonomichef och på ett par veckor fick jag byta till Malin. Tacksam naturligtvis, började fundera på vad den skulle få heta? Kan ju inte ta personens namn så det fick bli hennes mellannamn istället. Malin är ju ett gulligt namn kan jag tycka. Har haft henne i ca 2 år nu varit jättenöjd. Hon lastar mer än tidigare och det behövs den dagen tidningarna blir lite tjockare (mera sidor) Men det är ibland 5-600 kilo i lasten hon får bära inför en runda i alla fall. Tidningsställ finns för att serva läsare/annonsörer och om utdelningen brister.
Hon ser ju halvlastad ut men det är vikten som avgör hur mycket man kan ta med.
Rundan gick bra denna dag, allt flöt på och vid 15 tiden var det dags att åka till kontoret. Lite tråkigt att parkera henne där ensam i garaget men med ett tack för mig och ett hej då gick det bra.
Sen upp på kontoret och lämnade tillbaka mina prylar, allt var förberett så det gick fort att ordna. Telefonen fick jag behålla men abonnemanget stängdes ner. Hade skämtat lite med min så kallande chef på svararen. Nämnde om att jag gjort min sista dag och att min vikarie hade tagit över. Sen lite om att han inte är så duktig o.s.v.
Det var ju några som fick le åt mitt skämt, men någon annan hann informera om mitt rackartyg så även svararen stängdes ner rätt fort.
Dags att gå runt på de olika avdelningarna. Det gick över förväntan, kommer att vara saknad. Man har ju varit “Mitt i” som vaktmästare. Försökt lösa problem som uppstått. Kramkalaset jag fick uppleva denna stund hade inte ens min omtänksamma mor kunnat uppnå!
Började på tidningen hösten1996, kom dit alldeles ensam. Tänkte en tanke då, att har jag 1 person med mig den dagen jag slutar är jag på vinst. Nu kan jag inte räkna hur många det blev men det är många! Något gott måste jag ha gjort även om vissa i ledningen kanske inte har samma åsikt.
Någon annan skall ju ta över och hur det kommer att gå det vet jag inte? Det finns bara en Egil, skulle de haft förstånd att utnyttja den kapacitet som finns och som har används under tidigare ledning som sett möjligheterna, skulle det ha varit kul att jobba kvar. Jag har alltid hävdat att jag jobbar för Mitt i och jag kommer aldrig att anpassa mig till ett “rövslickeri”
Jag har något att fundera över. Första chefen som gick i pension, kom inte fram och sa hej då när han slutade! Andra chefen undvek mig, men hon fick en kram i alla fall med kommentaren “att något gott har du ju gjort under den tid du haft ansvar för vaktmästeriet” Den nuvarande har också hållit sig undan. Skulle enligt min åsikt varit lämpligt med ett tack och hej då, även om han kanske inte menade det! Men jag fick 28,5 år och det har gett mig så mycket, det är jag enormt tacksam för!
Nu skriver jag inte mer om denna del av min livsresa, nu tar den historien slut!