Tänkte reflektera över hur det känns att inte ha ett jobb och gå till! Det var ju lite överraskande att få veta att man blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Men så är det ibland, “pengarna” räcker inte till alla!
Första dagarna kändes bra, sovmorgon alla dagar men det utnyttjade jag inte. Att efter 28,5 år inte behöva gå till jobbet från 08.00 och stanna kvar till ca 17.00 känns egendomligt. Man är ju vanedjur, så har det varit, och så hade men räknat med att det skulle vara fram tills ålderspensionen.
Vissa förändringar i ledningen har under åren har gjort att man kanske inte går dit så glatt längre. Jag älskade min morgonrunda på kontoret med att gå runt till alla underbara medarbetare och säga god morgon. Sen var det dags att fylla dagen med det som finns att göra. Man hade ju en plan som “Stickan” brukar säga men man kunde också förvänta sig att den utnämnda chefen skulle komma med något annat viktigt, som hade högre prioritet. Kanske en möbelflytt eller hänga om en gardin eller något annat så kallande viktigt. Man fick sköta sig själv, men med detta irriterande inslag. Jag försökte flera gånger få till ett veckomöte och där gå igenom vad som behöver göras under veckan, och sen följa upp detta på nästa möte. Men den tanken var jag ensam om.
Nu har jag plötsligt bara en chef, han styr med järnhand men är flexibel, går att resonera med och prioriterar så det passar mig som handen i handsken. Han tvingar upp mig på morgonen. Senast 07.00 skall man vara uppe vid morgonkaffet, frukost skall ätas och sen en stunds träning, efter detta gäller varma badet.
De dagar som gått sen jag slutade jobba har gjort att jag sover bra, mår bra och är på gott humör. Inte alls lika stressad som förut. Kan konstatera att det var nog dags att lämna in. Att det blev 1/4 som var min första lediga dag kan man ju göra sig lustig över, men för mig blev det en lyckodag, det var inget april skämt!
“Surret” jag misstänkte att jag skulle sakna har inte gjort sig påmint ännu. Det kanske kommer, den som lever får se.