Så vart det dags att packa ner lite prylar och ta bilen till Grisslehamn. Jag har ju lite extra ledigt nu över helgerna så jag kan passa på att hälsa på min syster och vår ena halvbror. Lite osäkert före, vi har fått årets första snö och vägen till Grisslehamn kan vara lurigt hal. Men det gick bra att köra, den timmen jag la extra på körningen fick jag vänta ut i hamnen innan ms Eckerö behagade komma och hämta oss.
Väl framme i Eckerö var det mörkt men väglaget var rätt ok för att köra de sista ca 3 milen hem till syster. Ålänningarna saltar inte, man får ha det i bakhuvudet och lite avstånd till framförvarande bil skadar ju inte.
När jag kom fram möttes jag av en strålande syster. hon såg pigg ut, färgen var tillbaka i ansiktet, ja hon såg ut att må kanon. Så kanon man nu kan må efter att ha genomgått en stroke som gett henne en halvsides förlamning och afasi.
Gulle dem, de hade ju sparat mat till mig också men jag hade nyss ätit vad jag nu hittade på båten. Men en kaffe går ju alltid ner. Sen blev det att titta på lite bilder, prata lite minnen och sen plötsligt var dagen slut.
Nu sitter jag här i min ensamhet och skriver och funderar över livet. Syster sover och hennes assistent har åkt hem. Vilka vändningar livet kan ta. Vi pratade i kväll lite om mitt sista möte med vår far. Det var visserligen sommaren 2019 men bilder från den träffen finns ju kvar på datorn. Vi vidrörde lite vad som hänt med oss, när inte den äldre generationen finns mera, utan vi får ta över deras plats i familjeträdet.
Vår far log sällan. Vi har vant oss med ett rakt sträck till mun eller mungiporna nedåt.
När jag besökte honom, det var året innan han gick vidare (2019) Jag ville få ett par bilder av honom för att visa till min syster då hon inte hade möjligheter att vara med på denna resa. Jo då han gick med på detta men såg lika allvarlig ut i alla fall. Jag frågade helt kallt, måste du alltid se så allvarlig ut, kan du inte le?
Visst kan han le, om så efter önskemål från mig.
För min egen del var detta möte värdefullt. Denna auktoritära, hårda, till och med elaka man satt där helt försvarslös. Han som styrt familjen med järnhand så länge han hade möjlighet där till. Fördelen vid mötet var att han nog inte visste vem han pratade med!
Jag har bara träffat min far 6 gånger sen 1988 och då har det varit hos någon av syskonen och vid bemärkelsedagar. När mor dog 1987 uppstod det en konflikt som gjorde att far stängde föräldrahems dörren för mig. Min far var långsint, (släktdrag) Fick en fråga under denna träff,” Har du sett den där Egil” Vad svarar man på en sådan fråga? Jag svarade att ”jo jag får stå ut med honom dagligen” Gubben frågade då att hur kommer det sig? Ja vad säger man, måste nog berätta att jag är ”den där Egil”
På ett ögonblick, förvandlades hans ansikte från den gulliga gubben till den jag känner som min far. Tänkte tanken, hur tar jag mig ut det här? Det gick bättre än väntat styrde koncentrationen till min dator och de bilder jag tänkte visa. Det räckte så focus hamnade där och sen nämndes inte ”den där Egil mer”!
Nu är vi den äldre generationen, hur kan detta påverka oss? För min egen del har jag blivit lugnare, mera tålmodig, lite över den vuxna som finns till för att stödja de som behöver detta! Men jag vill vara noggrann med att jag har inte några sanningar bara en massa teori
Eftermiddagen denna dag skall egnas till vår bror som tvingats flytta till ett demensboende. Han är bara 67 år gammal, lite tidigt kan man tycka men så är situationen. Var där i somras och då var han inne i en egen värld men denna gång fick jag svar på min fråga vet du vem jag är? Ja du är ju Egil, och gav mig en varm kram. Då kunde jag inte hålla tårarna borta. Han känner även igen min syster och hennes hand hade han svårt att släppa under hela besöket.
Prövade prata om bekanta saker/personer i våra liv. Typ min far, hans far, broder Rolf, småskolan, släkten o.s.v. Mormor och morfar reagerade han starkt på. Han hängde på men efter bara en stund flöt han över till närmiljön och fortsatte meningen där.
Tungt att se hur värden kan förändras runt om en. Undrar hur ens eget öde ser ut? Kanske lika bra att man inte vet!
Systers öde ger ju en del trötthet, hon är tvungen att vila mycket och idag passade jag på att utnyttja den stunden till att åka och handla. På väg till butiken kör man förbi den platsen där vår mors liv avslutades. Kände starkt att jag skall åka förbi och se vilka minnen som kommer till ytan. Ja de finns, men åren som gått gör att det blir lättare och lättare att besöka platsen.
Men alla resor man gör har ju ett avslut. Efter en middag som systers assistent ordnad åt oss var det dags för ”hej då” kramen och att sätta sig i bilen mot Eckerö.
Möttes av solnedgången, inte visste jag att jag bor borta vid den!
